Maj går mot sitt slut

Sista arbetsveckan i skolorna för eleverna inleds i skönt sommarväder. Veckoslutet blev ett välkommet avbrott efter en intensiv vecka av fortsatta diskussioner om skolnät och utbildningsfrågor.
Jag läste igenom Gymnasierapporten (Framtidsstrategi för de svenskspråkiga gymnasierna i Finland) i egenskap av helsingforsare och tyckte att viktig information om nuläget och allmänt om gymnasieundervisningen framkommer. Det är bra att diskussionen nu förs. Och det är dags att vakna upp till att det inte räcker med att skylla ifrån eller säga att det vi idag har duger bra, när skillnaderna mellan de svenska och finska gymnasierna i landet ser ut som de gör. I egenskap av minoritet måste vi satsa på att utveckla både grundskolan och gymnasierna.
De detaljerade åtgärdsförslagen är en bra utgångspunkt för vidare samarbete inom regionerna och i Svenskfinland. Den första meningen på sid 49 rubricerad som de viktigaste stegen mot framtidens svenskspråkiga gymnasium lyder "Antalet svenskspråkiga gymnasieenehter hålls oförändrat med undantag av Helsingfors". Man välsignar alltså den sammanslagning av Tölö specialiseringsgymnasium och Gymnasiet Norsen som svenska sektionen fattade beslut om den 10.5 och som utbildningsnämnden kommer att behandla den 5.6. Ett av argumenten för att sektionen inte skulle fatta beslut, gick ju ut på att kräva att vi skulle vänta på denna utredning. I efterhand kan man konstatera, att alla som är insatta i utbildningsfrågor ser sammanslagningen som en utveckling i rätt riktning, och därtill - att utbildningsnämnden och stadsfullmäktige kommer att ha tid att bekanta sej med utredningen innan de fattar beslut.
Men resonemangen kring hur och varför alla huvudstadsregionens idag 10 gymnasium skall kunna klara sej med minskande elevkullar inom de följande åren saknas. Helsingfors kommer med sina 3 gymnasier på ca 400 elever var att ha goda chanser att fortsättningsvis höra till de mest attraktiva och resursstarka i regionen. Med ett gemensamt Gymnasiecampus för tre jämnstarka enheter kommer man därtill att kunna erbjuda både nya och gamla specialiseringar, så som konst, drama, matematik, media med mera. Eleverna röstar med fötterna - de största gymnasierna är de mest attraktiva, medan mindre enheter också har lägsta inträdesvitsord, dvs. färre antal sökande. Jag är knappast ensam om att ha väntat mig något mer detaljerade förslag kring hur regionens mindre och svagare gymnasier borde utvecklas för att klara framtiden, helt enkelt för att frågan är så känslig. Är ett litet gymnasium i huvdstadsregionen, som tar in elever med vitsordet 6,5 väl rustat att möta de utmaningar utredningen beskriver? Här behövs också en diskussion som kopplar in västra och östra Nyland och det behov som dessa regioner har och också frågan om norra Nylands behov av svenska platser. En annan överraskning med tanke på huvudstadsregionen är förslaget om icke-kommunal upprätthållare för de svenska gymnasierna. Här länk till Hbl:s artikel om ämnet.
Jag kan väl föreställa mig enskilda starka enheter som skulle ha en regional eller tom. privat ägare, men jag har svårt att se vilken ägare som skulle vara ekonomiskt och pedagogiskt starkare än tex. Helsingfors eller Esbo stad? Så länge som kommunstrukturen i regionen är oklar kommer det att  vara ytterst svårt att sia om framtida ägarstrukturer. Yrkesutbildningen på andra stadiet sköts i och för sej exemplariskt av Svenska framtidsskolan Ab där kommunerna från Kyrkslätt i väst till Sibbo i öst, tillsammans med Folkhälsan och Sydkustens är aktionärer.
Men utredningens viktigaste budskap om att gymnasierna måste utgå från elevernas behov av god utbildning kommer tydligt fram och visar på att det är dags att genom olika åtgärder ta itu med arbetet att utveckla undervisningen.

Gymnasieutredningen publicerad

Den sk. Norrback-rapporten poängterar betydelsen av utveckling.

Norrback-rapporten som förts fram (länken här) som en orsak för att svenska sektionen i Hfors inte skulle fatta beslut i gymnasiefrågan publicerades idag. Den innehåller allvarliga uppmaningar - som också upprepades under dagens seminarium - om behovet av att utveckla de svenska gymnasierna i alla regioner. Det finns inga utskrivna invändningar mot det beslut sektionen för fram för utbildningsnämnden om att sammanslå Tölö och Norsen. Tvärtom hördes röster om behovet av åtgärder som leder till utveckling och även från österbottniskt håll ett vänligt konstaterande om att Helsingfors den här gången kanske går före, när man vid införandet av grundskolan kom så långt efter alla andra regioner i landet. Dagens seminariedag blev en välkommen bekräftelse från utbildningsproffs - skoldirektörer och rektorer från hela Svenskfinland, fondchefer, statliga utbildningstjänstemän - på att sektionens beslut var rätt med tanke elevernas behov. Men det som betydde allra mest var de egna rektorernas handskakningar och tack.

Specialbarn, högstadier och gymnasiefrågor

En anonym specialbarnsmamma i dagens Hbl (22.5) är arg på ett beslut som inte tagits - dvs. hennes barn i specialundervisning kommer att få fortsätta i Minerva precis som förut. Likaså berörs Sandels musikinstitut och de 650 elevernas musiklektioner inte av ändringarna, hennes barn kan fortsätta också där så som tidigare. Det som ändras för specialbarnens del är, att barnen från östra Helsingfors kommer att få undervisning i specialklass närmare sitt hem i Botby. Barnen med allvarligare funktionshinder går så som idag hela skolgången i Zacharias Topeliusskolan. Sektionen har under processens gång försäkrat sig om att de specialbehov dessa barn har på alla sätt beaktas i omläggningen. Länken till beslutet finns här. 

Den energi som några av de aktiva motståndarna till omläggningen använder för att föra fram sin sak är märkvärdig. Flera insändare per person, oändliga diskussioner på Facebook och en uppenbar övertygelse om att deras barn eller barnbarn kommer att fara illa om högstadierna Lönkan och Norsen, samt gymnasierna Tölö och Norsen sammanslås. Medelåldern bland de aktiva är relativt hög och bilden av skolverksamheten präglad av farhågor och föreställningar från gårdagens skola. Mobbning förekommer i lågstadier och den förekommer i små enheter, det avgörande är, att rektor och de vuxna i skolan omedelbart vidtar åtgärder och ser till att stoppa den. En enhet med 400 elever är inte en jätteskola och den tampas inte därmed med jätteproblem, jämförelser kunde göras tex. med Mattlidens skolcentrum där bara gymnasiet har 500 elever. Gott ledarskap på skolan är nyckeln till framgång också i skolvärlden idag. För att attrahera goda ledare och goda lärare bland 20+ generationen nyutexaminerade lärare krävs annat än för fyrtio år sedan. 

Det är helt förståeligt att 34 elever i musikklasserna i Minerva och 50 i högstadiet i Lönkan nu känner stor ovisshet inför framtiden med tanke på flytten. Och den som försvarat sin egen eller sin frus arbetsplats i ett visst skolhus, kämpar förstås ur sitt enskilda perspektiv för en helt avgörande sak. För mig som beslutsfattare har det framför allt handlat om att se till att eleverna i våra skolor har så goda förutsättningar som möjligt för god undervisning. För lågstadiebarnen behövs skola så nära hemmet som möjligt. Men för både högstadie- och gymnasieundervisningen är enheterna, Botby undantaget, i klart behov av förstärkning. Helt konkret - om högstadierna Lönkan och Norsen inte sammanslås står vi inför att förlora flera lärartjänster under kommande år, då timresursen pga. elevantalen minskar. Och varför skulle inte vi helsingforsare arbeta för ett attraktivt, mångsidigt Centrumgymnasium med specialiseringar i konstämnen, matematik och där fler än dubbelt så många elever som idag får plats? Jag förstår väl att vissa av grannstäderna, eller den som inte vill se Helsingfors som ledande svensk skolstad gärna ser att sammanslagning inte sker.  Jag kan inte heller tro att lärare och elever inte skulle se de möjligheter som en starkare enhet kommer att kunna erbjuda. Eller är det så, att de till Tölö utvalda idag känner sej mindre utvalda om gymnasiet växer med elever som inte har samma begåvningsprofil? Vad gäller Campus finns alla möjligheter att efter sammanslagningen grunda också ett svenskt gymnasie-campus med tre jämnstarka gymnasier.

Eftersom många av de aktiva föräldrarna är bekanta förvånar det mig att de inte störs av att deras egna barn inte i högre grad stannat kvar i Gymnasiet Norsen, varför? Jag hade gärna sett att mina barn med goda vitsord hade valt Norsen, men nya sammanhang, större kursutbud och större resurser på annat håll vägde tyngre för dem. Förr i tiden hängde högstadium och gymnasium ihop, idag är andra stadiets utbildning - dvs. gymnasieutbildningen också i ungdomarnas sinne en helt annan skola med andra lärare och annan rektor. Vad gäller tanken om musikundervisning från klass 3 till klass 3 i gymnasiet är det inte lagligt att ge musikeleverna från Lönkan företräde till  Tölö gymnasiums statligt subventionerade musikspecialisering, där inträdesprov avgör inval. Grundskola och gymnasium hänger inte längre ihop, däremot ska en strävan till fler sammanhållna grundskolor (åk 1-9) finnas. Svenska sektionen prioriterade i sitt beslut att lågstadierna bibehålls. 

Hej,

Tack för din fråga. Jag har jobbat som förtroendevald i utbildningsnämnden och dess svenska sektion i Helsingfors i 8 år och är av den uppfattningen att skolan och också skolstrukturerna i Helsingfors behöver utvecklas.
Liksom majoriteten av svenska sektionen tror jag, att lågstadie-eleverna ska få gå i skola nära sitt hem, medan högstadie- och gymnasieelever behöver enheter som är tillräckligt stora för att attrahera behöriga lärare. När nu Norsen blir ett högstadium med drygt 400 elever i klasserna 7-9 kommer där att finnas fler lärartjänster och en möjlighet till mer undervisning, än vad man skulle få om man fortsatte som idag. Antalet elever i Norsens skolhus med två lärarkårer och två skilda administrationer är idag är kring 500, så någon större enhet än vad den redan är blir den inte. Sektionen önskar också att ungdomscentralen erbjuder ungdomsverksamhet i den nya skolan. På samma sätt är det med gymnasierna: Norsen är för litet för att kunna erbjuda ett fullgott kursutbud och är därför mindre attraktivt för dem som kan välja. Tölö har sin specialisering men saknar möjlighet att erbjuda en hel rad kurser pga. sin storlek. Tex. en matematiskt OCH musikaliskt begåvad elev kan inte välja Tölö om han inte väljer bort matematiken eller gör sej extra besvär och därtill studerar i en liten grupp. I det nya gymnasiet kommer möjligheterna att vara av helt annat slag än idag.Det är ju tyvärr ett tråkigt faktum, att våra högstadieelever i Helsingfors ofta undervisas av icke-behöriga lärare och att deras prestationer i nationella prov ligger efter motsvarande finska elever. Jag tycker att vi måste våga utveckla vårt skolnät. Att stå på ställe är att gå bakåt, ansåg framlidne Aatos Erkko. Om vi är så ängsliga och rädda att vi går i taket och vägrar utveckla det viktigaste vi har - dvs. våra skolor - då har nog inte finlandssvenskheten någon framtid. Då tynar det hela sakta bort, tror jag.
Bästa hälsningar,
Mia

Två epostmeddelanden om skolreformen

Här två svar jag skrivit på fråga om skolreformen, först svar nummer 1 och nedan svar nummer 2:
"Vad gäller timresursfördelningen vill jag påpeka att timresursen i sej inte är jämförbar så som i din redogörelse nedan. Om man slår ihop timresursen till en hög med pengar som ska användas för undervisningen av ett visst antal barn så att löner betalas till ett visst antal lärare, så går det självfallet åt mer pengar för två olika enheter än för en enhet.

Varje högstadium har en baspott på 92 h och därtill hämtar varje elev en resurs om * 1,62.  Två skilda högstadier har således 2 x 92 h i baspott innan elevantalet räknas till.  Utbildningsverkets förslag är också att antalet elever mellan stadens högstadier utjämnas så så att Toppans elever riktas mot Munksnäs högstadieskola och Musikklassens till Åshöjdens högstadium. Elevantalet i den nya skolan föreslås alltså  bli mindre än det är i de två skolorna av idag sammanlagt.

Timresursen som ges till 2 skilda högstadieskolor kan inte jämföras med timresursen till en enda skola eftersom funktionen med att starta upp en skola alternativt två skilda skolor ger helt olika utslag vad gäller antalet undervisningstimmar. Som det är idag använder vi timresurs för två uppsättningar yrkeskårer medan förslaget går ut på en yrkeskår i en större skola där grupperna blir jämnare (visst, kan de bli något större än dagens där vi har 10 – 12 elever i vissa ämnen) men den nuvarande gruppstorleken på 15-17 elever per grupp bibehålls.  I den sammanslagning av timresurs Lönkan + Norsen som du gör beaktas alltså inte att eleverna inte kan tillgodogöra sej undervisningen annat än i eget hus, och att timläraren i Norsen inte kan få undervisa Lönkans timmar i samma hus.

För lärarnas del handlar det om att få hela tjänster istället för två timlärare med varierande timantal i två olika kollegier. Då torde vi också få fler behöriga lärare i vårt högstadium.

Bilaga 7 med dagens 2 % sparkrav  visar att Norsen som ensam enhet kan förlora sammanlagt 4 lärartjänster på 4 år. I Lönkan där lärartjänsterna från början är färre, förlorar man på samma tid lite drygt 2 lärartjänster. Både eleverna i dagens Lönkan och i Norsen skulle drabbas genom att antalet behöriga lärare skulle minska till förmån för timanställda.
Angående sexorna står det så här" I dagsläget använder eleverna eller grupperna i åk 6 i de flesta fall mer timresurs än de är tilldelade, vilket betyder att timresurs fördelad på åk 1-5 används. Detta beror på att eleverna i åk 6 har flest lektioner, 26-28 enligt timfördelningen i skolorna, samtidigt som de blir tilldelade samma timresurskoefficient 1,23 som i åk 1-5." s 12.  Frågan om Cygnaeus och Ronnie Rehns tjänst (tjänsterektor) är något man kan komma överens helt internt på utbildningsverket, här finns alltså inga fackliga avtal eller annat i vägen för att man kunde ha en tjänsterektor också för 10 undervisningsgrupper och inte för 12 som idag.

Min uppfattning är att flera av oss i sektionen anser att överflyttningen av sexorna behöver granskas närmare och att man inte är beredd att gå in för en sådan lösning nu. "


svar 2:
"beslut i den kommunala förvaltningen (görs) framför allt på basen av värderingar, de är alltså politiska. Besluten förutsätter ett tjänstemanna-arbete vilket bl.a du satt ned mycket tid på att såga och påvisa bristerna i. Tjänstemanna-arbetet är ändå inget som vi som politiker  ansvarar för, vårt uppdrag är att se till själva verksamheten, dvs. eleverna, personalen och utbildningen, dess kvalitet och att göra beslut som vi tror att leder framåt för de svenska skolornas del, så att en effektiv resursanvändning och kvalitet uppnås. Timresursen har betydelse som den resurs-tillförande faktorn, men det är inte den som ensam leder till för eller emot beslut.  Noggranna uträkningar och scenarier kan tas fram, men det är inte “lönsamheten” i form av en möjligast stor timresurs beslutet handlar om, utan om att timresursen som fås i den nya enheten är effektiv.

Personligen är jag och mig veterligen majoriteten av sektionen av den uppfattningen, att stadens kvarvarande fristående högstadieskolor på omkring 200 elever är för svaga för att kunna erbjuda våra ungdomar det de behöver. Förslaget stärker både Munksnäs och Åshöjdens elevunderlag och skapar en ny enhet i Norsen på 3,2 km avstånd från närmaste svenska skola med högstadium, dvs. Åshöjden. Avståndet mellan Norsen och Lönkan är enligt Eniro 2,7 km enligt reittiopas 2,9 men hur som helst under 3 km. Några långa skolresor talar vi alltså inte om i distriktet och inte heller i jämförelse med de finska eleverna där många reser härs och tvärs genom staden till det högstadium de valt.

Till dags dato har högstadierna varit mindre attraktiva för behöriga unga ämneslärare som utexamineras idag. Hur vi 40-60 åringar än kan anse att litet är vackert, förefaller den uppfattningen inte delas av  våra unga 20+ lärare som är ute och väljer arbetsplats. Som representant för arbetsgivaren vill man vara lyhörd för de förväntningar dagens ungdomar har, inte minst eftersom erfarenheten visar, att förutsättningen för kvalitativt välfungerande skolor är behöriga lärare och framförallt ledarskap. Mindre skolor attraherar någon sökande till rektorstjänster, större enheter attraherar fler och mer meriterade. Fackavdelningen i staden har samma uppfattning.
De nuvarande sparkraven på 2 % och svackan i elevunderlaget drabbar självfallet också den nya enheten. Men timresursbehovet för att en större skola ska kunna ordna sin undervisning blir mindre än det sammanlagda behovet för att ordna undervisningen skiljt i två skolor för samma antal elever. Och i förslaget handlar det alltså inte om samma antal elever eftersom elevströmmarna justeras. Också på gymnasiesidan omfördelas platserna mellan enheterna.  

Ser man saken ur elevens perspektiv noterar jag att elevkårerna förefaller att se fördelar med förslaget att sammanslå enheterna. Personligen uppfattar jag att det viktigaste ur barnets perspektiv är att undervisningen som ges håller hög kvalitet (förutsätter vanligtvis behöriga lärare) och att skolmiljön är trygg. Skolor med starkt ledarskap och uttalad nolltolerans mot mobbning är trygga oberoende av skolstorlek,  medan skolor med svagt ledarskap och avsaknad av antimobbningsarbete inte är det."

Ärenden i Utbildningsnämnden i Helsingfors

Budgetramen för 2013 har diskuterats i tidningarna - utbildningsverkets ram har blivit snäv pga att löneförhöjningarna ska tas ur ramen, frågan diskuterades i stadsstyrelsen igår, men ska behandlas först i nämnden i maj och därefter av de politiska grupperna i höst. Jag hoppas och tror att man kommer att komma till samförstånd om en höjning av ramen.

Utbildningsnämnden den 17.5 bordlade frågan om det nya reglementet efter att föredragande (Jarnila) framfört en ändring till sin beredning enligt vilken utbildningsnämnden skulle fatta beslut "jaostojen ehdotuksesta". Man föreslår också att de tre yrkesskolorna som under samma möte lades ned och återuppstod som en enda enhet, inte skall få direktioner, utan istället en sektion. Elevantalet i tidigare Helpa, Hesote och Heltech är ca 7200. Utredningsman Pentti Rauhala hade föreslagit affärsverksmodell för yrkesutbildningsenheten, men så blir det inte. Man kan fråga sej om en sektion är rätt sätt att styra strukturen.

En del nämndmedlemmars spontant uttryckta inställning, under en allmänt hållen diskussion, till tanken om en egen svensk verksamhetsnämnd för dagvård, skola och ungdomsverksamhet var inte direkt uppmuntrande. Ändå är det viktigt att noggrant gå igenom förslaget och inför mötet den 15.5 försöka åstadkomma en god lösning för det svenska. Utmaningen med lagstiftningen är att den är diffus vad gäller de uppgifter en sektion har. 

Daghemmet Axels justerade kostnadsplan godkändes, 63 dagisplatser ska vara klara i november 2012.

Med långa tänder godkändes sista punkten på listan, eftersom det kom upp i sista stund och var ett utlåtande om "Varhaiskasvatusvirasto", anmodan om utlåtande hade kommit veckan innan och ärendet skulle vidare till stadskansliet innan nämndens följande möte. I texten framgår bl.a att socialverket då den svenska dagvården överfördes påstod att den administrativa personalen på dagvårdssidan uppgick till 46 årsverken, av vilket man räknade att de svenska barnen fick 10% dvs. 4.6 årsverken. Nu överförs 80 årsverken för det nya verket. Utbildningsverket påtalar att ett fel måste ha skett i uträkningarna. För svenska linjens del

förefaller det som om de överförda adminsitrativa resurserna varit för knappa.

Lärkan är inte i särställning

En av dagens insändare i Hbl påstår att Lärkan skulle vara i särställning i den kommande reformen, men så är det ju inte, utan Brändö föreslås precis samma "särställning" och därtill är utbildningsverkets förslag att Tölö gymnasium sammanslaget med Norsen ökas till samma storlek dvs ca 400 elever. Jag har lyft fram Lärkan på bloggen eftersom jag blivit ombedd att tala där och eftersom det är ett utmärkt exempel på en skola som genomgått dramatiska förändringar men ändå bibehållit en inre kärna av strävan till god undervisning och allmän framåtanda i förhållande till samhällsutveckling. Mina personliga bindningar till Tölö i vars föregångare Zillen jag gick årskurserna 2-8 är betydligt starkare än vad 3 år i Lärkan någonsin kunde bli.  Fast idag är jag inte så nöjd över det som skedde i Zillen vid tiden för grundskolans införande och jag frågar mej om det är god pedagogik att mobilisera oss elever till kamp mot det som blev Finlands kanske viktigaste samhälleliga reform - dvs. möjligheten för alla barn att gå i skola i 9 år. När jag började folkskolan fick alla gå i skola tills de var 12 år, sedan var det slut. Vi zillar hade förstås rätt att kämpa för vår skola, men varför gjorde vi inte som de finska skolorna som inte ville bli kommunala - förblev privata? Visst hade det väl funnits resursstarka föräldrar och bakgrundskrafter som hade kunnat se till att skolan liksom Rudolf Steinerskolan fick fortsätta? Nu är det mycket av de här gamla stämningarna i luften, trots att det är 35 år sedan grundskolan kom och 20 år sedan föregående omläggning av skolnätet i Helsingfors.  
Jäv i kommunalt beslutsfattande uppstår inte genom att man har gått i en viss skola eller skriver anteckningar i bloggar.  

Körde 900 km under helgen för att njuta av sol, snö och skidåkning i Tahko, Nilsiä 80 km väster om barndomens Luikonlahti. Enligt kommunreformens förslag allt en enda stor kommun. Samma landskap, samma språk, men nuförtiden - ryskan och de ryska texterna överallt. Veckoslutet blev ett intensivt men välkommet avbrott från vardagen med årsmöten, tidsbrist hemma och skolpolitik. Det gör gott att minnas hur livsvillkoren tedde sej för klasskamraterna i den lilla folkskolan i Ahosenniemi för fyrtio år sedan. Det gällde inte de flesta - men det fanns familjer med tio barn och tre par vinterskor. Att inte kunna gå mer än 6 år i folkskola för att man inte hade pengar för bussbiljetten till kyrkbyn eller skolböcker var betydligt vanligare. Det var inte innan grundskolan kom som alla barnen kunde få gå i högstadium och endel till och med i gymnasium. Idag finns en del av byskolorna kvar för de yngre barnen, men skolvägen till högstadiet i grannkommunen Juankoski blir mycket lång. Grundskolans införande förändrade Finland i grunden och skapade möjligheter som få på 70-talet kunde förutse. Idag minns jag demonstrationerna och kampanjerandet mot grundskolans införande i det som senare blev min kära skola i stan -  Zillen. Vem var det som mobiliserade 14-åringar med plakat i hand mot det som skulle bli ett av Finlands mest betydande samhälleliga jämlikhetsprojekt?
Och precis som jag själv som barn fick förklara att jag inte kom från Sverige fick mina 15-åringar, med savolaxisk farmor, på tåget till Siilinjärvi förklara att de var finländare, inte svenskar, för några medpassagerare med finska som modersmål. Och Dragsvik undkommer väl ingen, men den som är språkkunnig klarar sej.

Skolmöte ikväll i Cygnaeus

Ikväll möte om skolnätsreformen i Södra distriktet i Cygnaeus ls. Jag kom direkt från annat viktigt möte och missade Niclas Grönholms och Bernt Nordmans presentationer, men fick ta del av den samlade församlingens uppfattningar. Frågorna var många, oron stor och slutsatserna både balanserade och mindre balanserade. Ansiktena från de olika mötena och sammanhangen börjar bli bekanta. Jag har under hela processens lopp försökt förstå vad det är som väcker så starka känslor hos vuxna människor att man är beredd att sätta ned mängder av tid och mycket kraft på frågan. Med egna barn i de berörda enheterna och nästan 8 års erfarenhet som beslutsfattare försöker jag leva mej in i resonemangen och oron utan att kunna omfatta den. Våra barn råkar ut för skilsmässor, dödsfall, allvarliga sjukdomar och sånt som är verkliga katastrofer i deras liv. En god skola och lärare som bryr sej om har stor betydelse för barnen oberoende av svårigheternas omfattning. Men att förskola i lågstadieskolan, sjätte klass i högstadieskolan eller en sammanslagning av två gymnasier skulle utgöra en katastrof för dem, det kan jag bara inte köpa. Skulle förslaget gå ut på att stänga några lågstadier, skulle jag däremot lätt kunna leva mej in i hur besvärlig vardagen skulle bli för den som ska leverera av 7-8 åringar en längre hemifrån. Men blir alla 12-åringar som går i musikinstitutet i Sandels förda per buss eller körda dit med bil? Är vår 9-åring den enda som får åka spårvagn utan föräldrar? Är mina 15-åringar de enda som klarat högstadiet utan allt det förfärliga som påstås ske i högstadierna?
Det mest intressanta, igen ur ett föräldra- och beslutsfattarperspektiv, är nog den kraft med vilken man hävdar att jämförelser mellan skolresultaten, Pisa eller Utbildningsstyrelsen vad gäller finska och svenska elever inte har någon betydelse. För oss beslutsfattare är det på sikt omöjligt att kräva att de svenska skolorna ska få kosta mer, och att man inte får bry sej om att inlärningsresultaten i skolorna är svagare.
Man svävar fortsättningsvis i uppfattningen om att det svenska fungerar löst från stadens ekonomi och beslutsfattande, liksom ett privat skolsystem skulle fungera. Om sektionen inte själv skulle bry sej om kvalitets- och strukturfrågorna finns det en utbildningsnämnd som är den som fattar beslut om budgeten och resurstilldelningen. Där är vi 2 svenskspråkiga och 9 finskspråkiga ledamöter. Ett status quo från sektionen och händerna i luften skulle innebära att vi frånsade oss ansvaret för det vi är satta att förvalta.

Dagens insändare i Hbl från Brändö

En förälder med barn i Brändö lågstadieskola frågar i dagens Hbl om omläggningen av gymnasieundervisningen är tillräcklig orsak till att lägga om ett "fungerande grundskolenät" framför allt då en stor andel av gymnasie-eleverna inte är helsingforsare. För det första - tyvärr är det inte endast gymnasierna som behöver en reform, utmaningarna i det nuvarande högstadienätet och frågan om ämneskunskaper i grundskolan är helt avgörande med tanke på framtiden. Likaså möjligheten att erbjuda förskolebarnen jämlik verksamhet i distriktet.
Vidare frågar sej skribenten om man istället kunde reglera antalet utsocknes elever i gymnasiet? Svaret är nej, eleverna har enligt lag rätt att fritt söka sej till andra stadiets utbildning(dvs. gymnasiet) och kommunerna har ingen rätt att behandla eleverna på olika sätt. Kommunen, dvs. utbildningsanordnaren slår fast antalet utbildningsplatser och eleverna antas genom den gemensamma elevansökningen. Helsingfors har ett bindande budgetmål om att 60% av årsklassen ska erbjudas gymnasieundervisning och målet nås vanligtvis med nöd och näppe. Undervisningen i Finland finansieras till en del av kommunen och till en del av staten. Städer som Helsingfors får formellt statsandel för sin utbildning men betalar vanligtvis en större eller motsvarande summa i skatteutjämning till mindre välmående kommuner. För att utjämna faktiska kostnader huvudstadsregionens kommuner emellan, har Esbo, Vanda, Grankulla och Helsingfors kommit överens om att betala för gymnasie-elever i grannstädernas skolor. Helsingfors har alltså inte själv möjlighet att sköta de egna eleverna på annat sätt, än genom att öka antalet platser i gymnasierna.
Förslaget om att överföra Brändö-eleverna till Åshöjdens högstadium framfördes i alternativ B som svenska sektionen lade till sitt beslut den 8.3. Åshöjdens skola som för närvarande renoveras, är den skola som  ligger närmast till för Brändöeleverna och på vägen till Lönkan som ju i alternativ B föreslås bli högstadieskolan för distriktet. Det gamla beslut man här hänvisar till om att flytta Åshöjdens skola till andra lokaliteter längre norrut är inte längre aktuellt. I samband med eventuella framtida gemensamma kommungränser med Vanda kommer däremot elever i de nordligaste delarna av staden snarare att få sin skolgång dirigerad mot Helsinge.

Hbl publicerade vår insändare idag 18.3

Eftersom man i Hbl frågade oss Sfp:are om varför vi röstat som vi gjorde i svenska sektionen den 8.3 skrev Ulla Wiklund och jag en insändare som svar, den finns under länken här. Avsikten är att ge ett helhetsperspektiv och att beskriva utgångspunkterna för reformen som på sätt eller annat berör ca 1700 elever i Tölö och Södra distr. samt de 2 gymnasierna på området. Vi har i tidigare texter behandlat musikundervisningens 34 elever i Minervaskolans klasser 3-6, de 50 eleverna i Lönkans högstadium klasserna 7-9 och de 50 eleverna i Tölö gymnasium. Det går inte att bygga upp staden största svenska grundskoledistrikt utgående från musikspecialiseringen, men det är viktigt att undervisningen bibehålls.

Utdrag ur brev och snödumpning

Våren gör sej lyckligtvis påmind också här i Helsingfors mellan möten och diskussioner. I eftermiddags var det Miljönämnden ute i Vik som diskuterade bl.a dumpning av snö i havet och den nedskräpning snödumpningen överhuvudtaget leder till. I egenskap av representant för stadsstyrelsen är det min uppgift att "övervaka" beslutens laglighet och att fungera som en länk mellan stadshuset och nämnden. Men eftersom tjänstemännen i samband med presentation av utredningen efterlyste politiska åsikter om byggnadsverkets uppfattning om att snödumpning i havet fortsätter, passade jag på att ifrågasätta verksamhetens förenlighet med övriga miljömål, trivsel och design-ideer. Det kan inte vara möjligt att vi ska skräpa ned längs alla stränder för att vi inte lyckas lösa snöproblemet på annat sätt?
Om skolfrågan har det blivit några mejl skrivna, här några utdrag:

"Det fanns en hel del förståelse för att strukturförändringar behövs, även om det ju också kan tolkas som att folk bara är hövliga. Många synpunkter på skolorna kom fram och vi fick en närmare presentation av FSLs undersökning som visar på att vi i Hfors har stora skillnader mellan skolorna vad gäller antalet undervisningstimmar per elev. Beroende på skola får våra elever idag olika mängd undervisning, FSL ger inte ut sina resultat, men det är viktigt att vi från verkets sida får en förklaring på detta. Oron på skolfältet för vad budgeten 2013 för med sej angående timresursen var stor, men under vårens lopp framkommer det hur de ekonomiska randvillkoren kommer att se ut. För mej var det en överraskning att höra om gruppstorlekar i vissa finska skolor – 33 elever, några specialbarn och 10 invandrarelever. Ändå är den genomsnittliga gruppstorleken i staden kring 22 på finskt håll. Den positiva diskrimineringen fungerar, men det finns inte personal för barnskydd, kuratorer och psykologer.

Det som också framgick under träff i smågrupper, och som också framgick under besök i de svenska skolorna är datasalarna belamrade med bordsdatorer: skolorna tycks uppleva det samma som vi beslutsfattare med Ahjo, dvs Hfors sätt att fatta beslut, införskaffa och använda sej av IT är inte bra. Man vill ha ut bordsdatorerna ur datasalen, och istället ha bärbara datorer på kärra, så att klassrum frigörs och att datoranvändning I undervisningen verkligen möjliggörs. Och därtill behövs fungerande trådlösa nät (existerar inte generellt) och en vettig anskaffningspolitik.

Angående 6:ornas flytt framfördes att lärare tycker om variationen att få undervisa också lite äldre barn,  det betalas ett klassföreståndartillägg till 6:ornas lärare vilket gör en överföring så tillvida motiverad. Vi fick höra att man framgångsrikt i Jakobstad överfört 6:orna till högstadiet. Eftresom många var hemma i  andra delar av landet, konstaterade man skrattande att det kanske inte går att förstå hela skolkulturen och alla känslor som svallar för traditionerna."

Känslosamma processer har vi då verkligen inte lidit brist på under senaste månader - skolor och sedan Guggenheim, märkliga tider..

Svenska sektionens beslut under länken här

Om du klickar här kommer du till utbildningsverkets hemsida och längst ned finns en grön länk som för till ett kortfattat protokoll av beslutet som togs i svenska sektionen den 8.3.
Hade glädjen att få träffa ett stort antal föräldrar på Sfp:s årsmöte på Drumsö lågstadium ikväll. Den övervägande andelen föräldrar hade barn i lågstadiet och i dagvården, endast ett fåtal hade barn i högstadium och gymnasium. Diskussionen kom således att handla främst om förslaget om överföring av årskurs 6 till  högstadiet.  Man hade en hel del förståelse för högstadie- och gymnasiesammanslagningen men ville inte att lågstadiet skulle ändras. Trygghetsaspekten framfördes av många, dvs. man upplever att skolvägen för 12-åringar in till Lönkan eller Norsen är för farlig, därtill var man orolig för att skolan skulle bli en mindre attraktiv enhet för lärare om 6:orna försvann. Man var inte särskilt bekymrad över den undervisning 6:orna ges i lågstadiet, inte heller föreföll den nuvarande lärarbehörighetsgraden oroa - tryggheten fick fler röster än de pedagogiska utvecklingsmöjligheterna 6:ornas flytt till den nya enheten kunde innebära. Personligen, och för egna barn, skulle jag nog välja  bättre pedagogiska möjligheter, tillgång till ämneslärare mot några kilometer längre skolväg. På få ställen i stan är skolvägen för svenska elever sådan som i Tölö och Södra distriktet, dvs. rimlig jämfört med svenska elever i ytterstaden. Kanske är det mina 3 första terminer i dystra Ahosenniemen kansakoulu, länge sedan nedlagd, som gör att jag upplever strävan till kvalitet och kravställning som viktiga kriterier för skolan. Kanske det sanna finlandssvenska perspektivet är strävan till trygghet och bibehållna strukturer framför allt?

Skolnätet idag

Skolnätet i södra Helsingfors och i Tölö, samt om gymnasierna i staden behandlades vid utbildningsnämndens svenska sektions möte igår mellan klockan 16 och 20.30. Den beredning som linjechef Niclas Grönholm har presenterat finns här  genomgick politisk behandling. Sektionens majoritet omfattade ett motförslag vilket innebär att skolornas direktioner och elevkårer står i tur att förhålla sej till antingen alternativ A eller B och att utforma sina alternativ och synpunkter till beredningen. Tillsammans med mina Sfp-kolleger Ulla Wiklund och Benjamin Ellenberg skrev vi så här efter mötet:

Sfp:s ledamöter i utbildningsnämndens svenska sektion är nöjda med behandlingen av skolnätsreformen. Motförslaget som antogs av sektionen innebär att två helt olika alternativ för skolnätet går på remiss till de berörda skolornas direktioner och elevkårer. Därtill uppmanas de tillfrågade att komma med egna, fungerande alternativ. Föräldrarna kallas till möten där de ombeds kommentera förslagen. På basen av dessa synpunkter utformas sedan den slutliga beredningen av ärendet till sektionens möte den 10 maj. 

Frågan om gymnasiernas framtid berör inte endast Helsingfors eftersom 40% av eleverna kommer från andra kommuner medan stadens egna elever kan ha svårt att klara de höga inträdesgränserna till gymnasierna.  Såväl pedagogiska, sociala som ekonomiska aspekter kommer att beaktas då förslaget om hur den grundläggande utbildningen i Tölö och södra Helsingfors, samt i stadens gymnasier, ska se ut efter år 2014-2015.Det nuvarande Södra och Tölö skoldistriktet sammanslås till ett distrikt med gemensamt högstadium.Sfp:s ledamöter omfattar principen om att alla befintliga lågstadier fortsätter sin verksamhet, så att närskoleprincipen för de yngsta fungerar också i framtiden.Sektionen förutsatte vidare, att utbildningsverket presenterar en plan för hur behovet av dagvårdsplatser i distriktet uppfylls.

Palmia

Här länken till redogörelsen som min hemställnigskläm gav anledning till. Skrivelsen är riktad till Helsingfors stadsstyrelse och visar på vilket sätt stadens affärsverk Palmia kommer att jobba för bla mer närproducerad mat och ekologiskt hållbara processer. Eftersom vi i stadsfullmäktige förutsätter att vår energi produceras på ett ekologiskt sätt mer hållbart sätt än idag, är det klart att vi också ska se till att vår matfabrik Palmia som levererar ca 50 000 portioner skolmat varje dag, också tänker igenom processerna. Att få mer närproducerat på 50 000 tallrikar handlar inte bara om att betala mer, det handlar också om att se över verksamheten och upphandla klokt. Om det är möjligt med mer närproducerat i små kommuner, måste det vara det också i större städer med större resurser?